Prata om det man inte pratar om

Vi pratade inte så mycket om döden jag och Markus, det är väldigt svår att göra det med någon som är allvarligt sjuk. Men jag önskar att vi hade prata om det innan han blev sjuk. Som tur var så hade vi pratat om och fixat med en del praktiska saker (faktiskt redan innan Markus blev sjuk). Det är jag väldigt tacksam för nu idag.

För din egen och dina näras skull prata om det jobbiga, om döden, även om ni är mitt i livet. Jag vill inte vara pessimist men man vet aldrig hur livet kommer att se ut. Vad händer med dina nära och kära om du skulle försvinna?

1. Livförsäkringar? Om du inte är gift se till att rätt person står som förmånstagare
2. Sambo med barn? ---> gift er! (eller fyll i ett ordentligt samboavtal)
3. Kryssa i familjeskydd och efterlevande skydd på er tjänstepensionsförsäkring
4. Prata igenom eller skriv ner hur din begravning ska vara och var du vill bli begravd. Otroligt jobbiga saker att prata om när man är mitt i livet. Men också otroligt jobbiga beslut att fatta för den/de som är kvar.

PS. gör det NU inte imorgon eller "sen"....

Pappa...

I en av barnböckerna jag lånat till vår son står det att man från cirka 10 års ålder förstår vad döden innebär. Det är inte sant. Jag är 29 och jag fattar inte ett skit, jag kan inte förstå att han aldrig mer kommer att gå in genom ytterdörren, att han aldrig mer kommer att ligga sängen bredvid mig när jag vaknar, att han aldrig kommer att läsa en godnattsaga för vår son, att han är död...

Det är som om min hjärna vägrar ta in det... jag behöver nog testa lite som vår 2,5 årige son gör "Pappa på sjukhuset? Pappa komma hem snart? Pappa färdig i himlen? Pappa nästan här?" Varje dag har vi dessa samtal jag och världens finaste lilla kille som saknar sin pappa...