I en av barnböckerna jag lånat till vår son står det att man från cirka 10 års ålder förstår vad döden innebär. Det är inte sant. Jag är 29 och jag fattar inte ett skit, jag kan inte förstå att han aldrig mer kommer att gå in genom ytterdörren, att han aldrig mer kommer att ligga sängen bredvid mig när jag vaknar, att han aldrig kommer att läsa en godnattsaga för vår son, att han är död...
Det är som om min hjärna vägrar ta in det... jag behöver nog testa lite som vår 2,5 årige son gör "Pappa på sjukhuset? Pappa komma hem snart? Pappa färdig i himlen? Pappa nästan här?" Varje dag har vi dessa samtal jag och världens finaste lilla kille som saknar sin pappa...
