Jag borde skriva något här, vet inte vad. Allt känns tråkigt, jobbigt och energilöst. Vi väntar och väntar. Maken har tappat all energi och lust att göra något. Han ligger mest i sängen, vet inte ens om han vill/orkar komma hem till helgen.
Idag nya prov från spinalvätskan (vätska som finns i ryggmärg och hjärna) 10 rör tog dom! Det var rekord på avdelningen sa läkaren. Nu ska alla prov analyseras på olika labb, virus, bakterier, svamp, värden hit och dit. Ultraljud på levern igår visade inget konstig.
Jag har fått lära mig koppla/ge sondmat. Inget jag vill göra men kanske något jag måste om maken ska kunna vara hemma. Avdelningen håller på att kolla om vi kan få hjälp från "vårt" landsting när vi är hemma. Ingenting blir enklare av att vi bor i ett annat län än sjukhuset...
Idag har vi tagit tåget till Lund och vi fick sällskap av min bästa vän, tack m@ du är bäst! Igår hade vi sällskap av Lilla loppas faster och idag fick vi även träffat lilla loppans kusin och farbror en stund.
Jag är evigt tacksam för all hjälp vi får av vår familj och våra vänner. Det har under det gånga året blivit tydligt för oss (mig) var jag kan få hjälp och stöd när det behövs. Jag är förvånad och glad över stöd och hjälp från oväntade håll men också ledsen över stöd som jag trodde fanns...
Ps. Jag är så in i helvetes jävla trött på att svara på frågan "Hur är det idag? Hur går det?"
Och "Du är så stark som klara detta, det måste vara tufft för er" Det är inte precis så att vi har något val... så nu fick jag sagt det också, gonatt
